Ångestladdad dag. Denna vecka har varit för mycket, för mycket för mig att hantera på samma gång. 

Vissa dagar är jag mer osäker än andra. Vissa dagar träder det verkligen fram hur trasig jag blivit. Vissa dagar oroar jag mig mer än andra, vissa dagar känns det som att jag är på fruktansvärt djupt vatten, där jag inte kan kontrollera mina egna känslor, samtidigt som jag vissa dagar är mer säker än någonsin, älskar som aldrig förut och känner en samhörighet som jag inte trodde existerade.

Jag kunde inte gå till dig, jag försökte, gick varv på varv runt den fina vita byggnaden men modet fanns inte där. Jag kände hur mitt hjärta sakta gick i tusen bitar, min lilla pojke. Jag ska försöka, jag lovar. 

Åter igen så ska jag blotta ut hela mig själv på denna blogg. Jag måste för han har bestämt sig för att inte prata nu.

Ännu en gång så växer paniken inom mig, den är helt okontrollbar. Jag kan inte, att hyperventilera timmar i sträck gör mig så fruktansvärt jävla rädd och det enda jag vill är att han ska vara hos mig. Men han vill inte ens prata i telefonen och jag kan inte begripa varför han överger mig på detta vis.

Jag klarar inte av att tackla allt detta själv. Jag ser svart. Tårarna rinner som aldrig förr, mitt hem känns mer som ett fängelse och jag vet inte vart jag ska vända mig just nu då den störa tryggheten jag har väljer att skicka ett fruktansvärt sms och sen väljer han att ignorera mig. Såklart är det alltid två sidor på ett mynt men det är såhär jag känner.

Jag känner mig sårad, besviken, övergiven, oälskad, oönskad, orespekterad och rent utsagt helt jävla värdelös som människa.
Det spelar ingen roll vad jag gör så är det fel, den människan jag skulle kunna göra precis vad-som-helst för är jag bara ett stort fel för. Det känns så jävla sjukt för jag försöker verkligen, på alla plan att göra han nöjd men ibland sätter mitt mående stopp och jag hatar mig själv för det. Jag önskar att jag kunde ge mer så han kanske blir nöjd med mig, så kanske jag någonstans kan bli nöjd med mig själv också. Det tär så mycket på mig att verkligen se hur dåligt han mår och jag är den felande länken precis hela tiden.

Men det ändrar inte det faktum att jag behöver det där samtalet, den där överraskningen eller bara ett spontan '' fan vad jag älskar dig'' för att lugna mitt hjärta.
Men jag duger inte för honom, inte längre.
Och nu växer paniken ännu mer, fansjävlaskit. Varför kan jag inte bara vara normal och kunna glädja honom och göra saker och ting rätt så han inte ska behöva känna såhär. Fattar inte vad allt sitter i..

Jag har sett några graviditetstecken på prinsessan här hemma men det är ingenting som är "uppenbart" än, men än har jag inte tappat hoppet om massa fina valpar! 

Douglas åkte hem för typ en vecka sen! Undiz har tagit det rätt bra ändå trots att dom tydde sig så mycket till varandra. 

Återigen, jag kommer inte nämna några namn i respekt för han.

Modet för att för första gången hälsa på dig. Första gången jag talar helt öppet om dig. Första gången jag försöker ta tag i att jag valde bort dig. 

Ingenting ännu. Börjar tappa hoppet om dessa två, men än ger jag inte upp! 

Idag är det 5 år sen. 

Samma sak kommer att gälla i följande inlägg. Jag kommer inte att använda namn i respekt för han. Jag har inte pratat med honom så jag vet inte vad han tycker om att jag kommer hänga ut en ganska naken men harmlös sanning om oss. Jag&han. 

Klockan är 3 på natten, klockan ringer om två timmar för jobb och här hemma är det full rulle! Låter som att dom river hela köket med dessa "parningslekar".

Ingenting idag heller. Douglas går mest runt och piper. Undiz är inte riktigt redo än för så fort det närmar sig så morrar och fräser hon samtidigt som hon vill. Än så länge så äter och dricker båda som dom ska så det är bra tecken! 

Detta är det som har varit svårast för mig, att prata om hur fruktansvärt deprimerad jag har varit, egentligen de senaste tre åren, från och till. Därför väljer jag att nu berätta min historia i skrift, i den takt jag vill. Bebis steg.

Allt började med en hjärtekross för några år sedan. Det som hände då är ingenting jag kommer att gå in på i respekt för dessa människor. När detta hände mig så var det precis som att något dog i mig och jag kände att jag var tvungen att stänga mitt hjärta. Det gjorde jag, mer och mer för varje dag som gick vilket har resulterat i att den kärlek jag har idag, har fått stått ut med så fruktansvärt mycket. Han har valt att ta avstånd från mig på grund av rädsla och att han är så sårad man kan bli, och jag klandrar han inte om jag ska berätta från hjärtat.

När denna händelse hände mig så valde jag att gå vidare utan att bearbeta saker, vilket jag har gjort i hela mitt liv egentligen. Jag har alltid flytt från mina problem på alla möjliga sätt, för det har gjort för ont i hjärtat. Jag har haft denna problematiken ända sen jag var jätte liten och det är något jag fått sota för idag.
I september sa mitt hjärta och min hjärna ifrån, att jag inte kunde springa något mer.

På grund av dessa känslor, att allt som jag stängt ute i 15 års tid kom tillbaka och bläddrade förbi så stängde jag ute den viktigaste människan i mitt liv och jag förlorade honom. Jag vet inte vad som tar hårdast heller. Att jag har mig själv att skylla eller att han inte vill veta av mig mer som han ville då. Oavsett så faller allt tillbaka på mig och mitt beteende och jag är för rädd för att förklara allt för honom, eller så är jag för stolt som människa. Vad vet jag..

Jag kommer att skriva ut punkt för punkt. ''Han'', det där exet, familjen och att jag faktiskt håller på att avla på min hund just nu. Som jag saknat att skriva, nästan så jag glömt bort hur man gör.

Nu är jag här igen, bloggen som jag hatar och älskar på samma gång. Jag kan inte påstå att jag behandlar den med kärlek och respekt men den duger i kris.
Kris var det ja...

Detta år har inte fått en bra början nånstans. Sambo flyttar ut, ny sambo in, vänner som sviker och ett hjärta som blöder mer än någonsin. Jag vet att jag har så otroligt fina runt omkring mig, familj, vänner på distans, vänner här, men det var längesen jag kände mig såhär ensam och så tom.
Det var längesen jag hade detta beteende. Att jag har så mycket känslor på samma gång. Jag är arg, har en rädsla som inte går att beskriva och jag har hittat en lycka på samma gång. Hur går det ens ihop? Jag känner mig som fjorton år igen och jag kan inte kontrollera mig själv, jävla hormonbomb på ren svenska.

På senare tid så har jag börjat inse saker, saker jag inte vill inse på både gott och ont. Hur besegrar man sin egna rädsla och hur går man vidare ifrån så onda svek? Herregud. Jag förstår inte när saker och ting ska bli bra. På riktigt bra.

Jag är så arg på mig själv för vissa beslut jag har tagit på senare tid, men jag dömer hela världen för det. Detta är alla andras fel förutom mitt, fast jag vet det så väl, att jag endast har mig själv att skylla. Men det är väl priset man får ta antar jag.
Människor säger mig att livet går vidare, och ja, jag antar det. Men allt blir så komplicerat när man inte får ha sina nära och kära bland sig, för att man själv är dum i huvudet. Can't belive it.

Men 2014, jag lovar dig att när du är slut, när jag står där, vart jag nu än är, med mitt champagne glas, så lovar jag dig att detta ska ha tagit slut och jag ska ha tagit vara på mig själv och mitt liv. Och jag ska ha tagit vara på alla människor jag älskar. Och även fast jag suger på det, så ska jag försöka visa det också.
Jag ska inte vara arg på mig själv längre och jag ska sluta döma världen för val och misstag jag gör. Jag lovar.

Hej min lilla blogg, det var ett tag sedan jag tog hand om dig, matade dig med fina inlägg. Har inga planer på att hårdmata dig men några fina inlägg kan du väl få, en liten uppdatering kanske.

Sommaren börjar närma sig, jag känner lukterna jag inte känt på väldigt länge och jag känner hur bra jag börjar må på grund av det.
Jag har musiken i öronen och jag känner mig lycklig fast samtidigt deprimerad, jag kan inte förklara känslan, kan inte ge det något ord riktigt än, men hela jag går i svackor känns det som.

Jag tar studenten om 2 månader och det skrämmer mig ganska mycket, jag vet inte varför dock. Men att bli vuxen på papper, ska kunna klara sig själv och tappa barndomen är nog ganska skrämmande. Dagen efter studenten så vet jag att jag ska jobba, i hela mitt liv. Det finns ingen återvändo. Skolan har ändå varit den enda tryggheten med vardagen, man vet att man ska kliva upp för att gå till skolan, skriva uppsatser, vara less på allt, spy på lärare och ändå ha så jävla kul. Ska man bara acceptera att det ska försvinna? Helvete.
Det löser sig säkert, på något sätt. Man lär sig väl att acceptera framtiden och vad komma skall. Hoppas jag.