Nu är jag här igen, bloggen som jag hatar och älskar på samma gång. Jag kan inte påstå att jag behandlar den med kärlek och respekt men den duger i kris.
Kris var det ja...

Detta år har inte fått en bra början nånstans. Sambo flyttar ut, ny sambo in, vänner som sviker och ett hjärta som blöder mer än någonsin. Jag vet att jag har så otroligt fina runt omkring mig, familj, vänner på distans, vänner här, men det var längesen jag kände mig såhär ensam och så tom.
Det var längesen jag hade detta beteende. Att jag har så mycket känslor på samma gång. Jag är arg, har en rädsla som inte går att beskriva och jag har hittat en lycka på samma gång. Hur går det ens ihop? Jag känner mig som fjorton år igen och jag kan inte kontrollera mig själv, jävla hormonbomb på ren svenska.

På senare tid så har jag börjat inse saker, saker jag inte vill inse på både gott och ont. Hur besegrar man sin egna rädsla och hur går man vidare ifrån så onda svek? Herregud. Jag förstår inte när saker och ting ska bli bra. På riktigt bra.

Jag är så arg på mig själv för vissa beslut jag har tagit på senare tid, men jag dömer hela världen för det. Detta är alla andras fel förutom mitt, fast jag vet det så väl, att jag endast har mig själv att skylla. Men det är väl priset man får ta antar jag.
Människor säger mig att livet går vidare, och ja, jag antar det. Men allt blir så komplicerat när man inte får ha sina nära och kära bland sig, för att man själv är dum i huvudet. Can't belive it.

Men 2014, jag lovar dig att när du är slut, när jag står där, vart jag nu än är, med mitt champagne glas, så lovar jag dig att detta ska ha tagit slut och jag ska ha tagit vara på mig själv och mitt liv. Och jag ska ha tagit vara på alla människor jag älskar. Och även fast jag suger på det, så ska jag försöka visa det också.
Jag ska inte vara arg på mig själv längre och jag ska sluta döma världen för val och misstag jag gör. Jag lovar.