ett ögonblick
jag förstår inte hur detta är tänkt, hur man tar tag i saker och ting.
men jag vet att det kommer lösa sig, jag vet att det kommer bli bra.
hur allt är som en dans på rosor för andra, fast jag vet att det inte är det.
jag hatar hur man målar upp sig själv för andra, fast det inte är rätt.
jag hatar att inte veta sitt nästa steg, att all the time vara ovetandes om saker.
men jag vet att det kommer lösa sig, jag vet att det kommer bli bra.
jag vet bara inte hur, och nu är det mycket jag inte vet.
men ibland behöver man kanske inte veta allt, även fast jag hatar det.
men jag vet att jag kommer bli bra, bli okej.
men jag vet att jag kommer bli bra, bli okej.
den här bloggen blev helt plötsligt väldigt deprimerande.
men ni får fan ha tålamod. jag orkar inte med massa kommentarer om att det inte får vara så.
för det får visst vara så, det är mitt sätt att hjälpa mig själv.
att skriva, helt ointressanta saker, även fast hela världen kan veta om det.
men jag bryr mig inte, för det här är jag, en del av mig iallafall.
Det här gör hela mig så jävla osäker. Det bara skriker om mig.
Jag bönar och ber, '' fast jag egentligen vet att det är allt för sent ''
Jag hatar att inte veta något, det är inte många gånger det händer, men när det väl gör det,
så gräver det så djupt inom mig. Jävla skit.