Höstens kyla börjar komma in i Sundsvalls stad vilket gör mig väldigt deprimerad.

Det har under två år blivit känt för mig att jag blir otroligt deprimerad på hösten, av ingen anledning.

Jag känner mig arg, ledsen, ensam och allt som kommer mellan dessa tre ord.

Jag vet inte hur jag ska kunna hantera det, eller på något sätt behandla det, det bara är som det är och det går ut över allt och alla även fast jag inte vill något ont. Det bara blir så, och det gör så ont i mig, att veta, att jag gör andra människor illa, eller behandlar dom illa, det är inte min mening. Men jag kan verkligen inte styra det.

Mörkret gör mig galen samtidigt som jag tycker att det är så otroligt mysigt, tända ljus, lägga sig i sängen och känna vinden komma in genom det öppna fönstret. Jag är så konstig, förstår ingenting. 
Men mörkret gör även att jag inte vill kliva upp ur sängen, gå till skolan eller vart jag nu än ska.

Jag vill bara ligga kvar där i min ensamhet och gräva ner mig i allt, allt som kan hända, för jag inbillar mig saker.

Jag får ingenting gjort, som jag skrev för någon dag sedan att jag hittar ingen motivation. Det är så farligt.



Min fina