Detta är det som har varit svårast för mig, att prata om hur fruktansvärt deprimerad jag har varit, egentligen de senaste tre åren, från och till. Därför väljer jag att nu berätta min historia i skrift, i den takt jag vill. Bebis steg.

Allt började med en hjärtekross för några år sedan. Det som hände då är ingenting jag kommer att gå in på i respekt för dessa människor. När detta hände mig så var det precis som att något dog i mig och jag kände att jag var tvungen att stänga mitt hjärta. Det gjorde jag, mer och mer för varje dag som gick vilket har resulterat i att den kärlek jag har idag, har fått stått ut med så fruktansvärt mycket. Han har valt att ta avstånd från mig på grund av rädsla och att han är så sårad man kan bli, och jag klandrar han inte om jag ska berätta från hjärtat.

När denna händelse hände mig så valde jag att gå vidare utan att bearbeta saker, vilket jag har gjort i hela mitt liv egentligen. Jag har alltid flytt från mina problem på alla möjliga sätt, för det har gjort för ont i hjärtat. Jag har haft denna problematiken ända sen jag var jätte liten och det är något jag fått sota för idag.
I september sa mitt hjärta och min hjärna ifrån, att jag inte kunde springa något mer.

På grund av dessa känslor, att allt som jag stängt ute i 15 års tid kom tillbaka och bläddrade förbi så stängde jag ute den viktigaste människan i mitt liv och jag förlorade honom. Jag vet inte vad som tar hårdast heller. Att jag har mig själv att skylla eller att han inte vill veta av mig mer som han ville då. Oavsett så faller allt tillbaka på mig och mitt beteende och jag är för rädd för att förklara allt för honom, eller så är jag för stolt som människa. Vad vet jag..

Jag kommer att skriva ut punkt för punkt. ''Han'', det där exet, familjen och att jag faktiskt håller på att avla på min hund just nu. Som jag saknat att skriva, nästan så jag glömt bort hur man gör.