Januari månad kom, året var 2014. Alltså ganska precis ett år sedan. Jag hittade nånstans modet att lämna "exet". Jag kan säga att det hade jag nog inte gjort än idag om det inte vore för han. 

Han räddade mig så många gånger om, jag tror inte än idag att han vet hur mycket det betydde för mig. 

Det var egentligen här våran resa började. Tro mina ord när jag säger att det har varit som en berg&dal bana hela 2014. Oavsett hur mycket det har gått åt helvete eller hur "lyckliga" vi varit tillsammans så har jag aldrig känt mig så älskad och accepterad. 

Inte av någon. 

Jag visste att denna människa älskade mig villkorslöst och jag hade väldigt svårt att hantera det. Efter ett destruktivt förhållande i 5 år så är det svårt att bryta ett elakt mönster, mot alla man älskar och han fick ta den största smällen av alla. 

Jag säger inte att han är en ängel heller, Gud ska veta att han ibland är raka motsatsen. Skillnaden är att jag vet att vartenda ord eller handling som varit negativ har ändå varit av ren kärlek. Och jag är glad att jag ens har fått uppleva alla dessa känslor. Vissa människor får inte ens uppleva det en gång i sitt liv. Jag har fått uppleva det i ett helt år, på både gott och ont. 

Dessa första månader, på vårkanten så var jag så rädd, så känslomässigt spridd, så tom och så full av känslor på samma gång. Allt var överväldigande. Han var kär, jag var kär men på något sätt var det så svårt att få ihop allting, jag försökte hitta anledningar till att jag inte förtjänade honom och han försökte ännu mer bevisa att jag gjorde det, att just han var rätt för mig. Och det var han. Han både är och var det absolut bästa för mig, men det är svårt när allt inte är en dans på rosor. Och jag har min problematik som är svår för han att förstå, när inte ens jag gör det. 

Kommer att berätta om min "problematik" också. Men det får bli en annan dag. 

Godnatt världen.