Åter igen så ska jag blotta ut hela mig själv på denna blogg. Jag måste för han har bestämt sig för att inte prata nu.

Ännu en gång så växer paniken inom mig, den är helt okontrollbar. Jag kan inte, att hyperventilera timmar i sträck gör mig så fruktansvärt jävla rädd och det enda jag vill är att han ska vara hos mig. Men han vill inte ens prata i telefonen och jag kan inte begripa varför han överger mig på detta vis.

Jag klarar inte av att tackla allt detta själv. Jag ser svart. Tårarna rinner som aldrig förr, mitt hem känns mer som ett fängelse och jag vet inte vart jag ska vända mig just nu då den störa tryggheten jag har väljer att skicka ett fruktansvärt sms och sen väljer han att ignorera mig. Såklart är det alltid två sidor på ett mynt men det är såhär jag känner.

Jag känner mig sårad, besviken, övergiven, oälskad, oönskad, orespekterad och rent utsagt helt jävla värdelös som människa.
Det spelar ingen roll vad jag gör så är det fel, den människan jag skulle kunna göra precis vad-som-helst för är jag bara ett stort fel för. Det känns så jävla sjukt för jag försöker verkligen, på alla plan att göra han nöjd men ibland sätter mitt mående stopp och jag hatar mig själv för det. Jag önskar att jag kunde ge mer så han kanske blir nöjd med mig, så kanske jag någonstans kan bli nöjd med mig själv också. Det tär så mycket på mig att verkligen se hur dåligt han mår och jag är den felande länken precis hela tiden.

Men det ändrar inte det faktum att jag behöver det där samtalet, den där överraskningen eller bara ett spontan '' fan vad jag älskar dig'' för att lugna mitt hjärta.
Men jag duger inte för honom, inte längre.
Och nu växer paniken ännu mer, fansjävlaskit. Varför kan jag inte bara vara normal och kunna glädja honom och göra saker och ting rätt så han inte ska behöva känna såhär. Fattar inte vad allt sitter i..