Jag är dödstrött, bokstavligen. 
Carro har myst med mig hela dagen och vi har inte gjort nånting. Eller jo, tvättat och städat, annars har det endast varit film och mat som har stått på schemat.

Vi tänkte nu krypa ner för natten framför en film, en romantisk sådan. 

Men det har varit en bra dag idag, en väldigt bra dag. 
Har inte känt mig deprimerad eller arg, överhuvutaget.

Eller jo, litegrann, när jag var ute och körde. Men det gick över lika fort.

Det kändes inte direkt som om jag hade något vettigt att skriva, så godnatt.

Höstens kyla börjar komma in i Sundsvalls stad vilket gör mig väldigt deprimerad.

Det har under två år blivit känt för mig att jag blir otroligt deprimerad på hösten, av ingen anledning.

Jag känner mig arg, ledsen, ensam och allt som kommer mellan dessa tre ord.

Jag vet inte hur jag ska kunna hantera det, eller på något sätt behandla det, det bara är som det är och det går ut över allt och alla även fast jag inte vill något ont. Det bara blir så, och det gör så ont i mig, att veta, att jag gör andra människor illa, eller behandlar dom illa, det är inte min mening. Men jag kan verkligen inte styra det.

Mörkret gör mig galen samtidigt som jag tycker att det är så otroligt mysigt, tända ljus, lägga sig i sängen och känna vinden komma in genom det öppna fönstret. Jag är så konstig, förstår ingenting. 
Men mörkret gör även att jag inte vill kliva upp ur sängen, gå till skolan eller vart jag nu än ska.

Jag vill bara ligga kvar där i min ensamhet och gräva ner mig i allt, allt som kan hända, för jag inbillar mig saker.

Jag får ingenting gjort, som jag skrev för någon dag sedan att jag hittar ingen motivation. Det är så farligt.



Min fina

Inväntar mina små krigare som myser med mig ikväll, eller iallafall tills att jag börjar min resa ner mot stockholm för att hämta min käre far. 
Har haft en ganska bra dag idag, kört lite, handlat lite, lagat mat, allt sånt där som man vardagligen brukar göra.

Mår även lite bättre än vad jag gjorde igår, i min ensamhet. 

Ska bli skönt att få rå om mina änglar lite. 

Kanske skriver jag något senare. 

---

---

Ja mamma, jag lovar, jag ska bättra mig.

Jag måste, för min egen skull. Detta håller fan inte längre, men jag är så trött, så jävla trött.

Jag känner mig som världens tjatigaste människa, men jag lever inte efter vad jag lär.

Jag har ingen motivation eller inspiration till skola eller något annat heller för den delen. Jag känner mig bara svag, bortglömst svag. Jag har inte kvar den där lilla gnistan som får mig att gå framåt, som får mig att vilja, jag bara är, och knappt att jag bryr mig.

Det är så jävla frustrerande. Jag vet att jag kan bättre, men jag hittar inte den sidan av mig. Jag känner mig inte deprimerad eller ledsen, men jag är irriterad nästan hela dagarna vilket går ut på alla jag älskar och bryr mig om. Det är inte rättvist, det är fan inte rättvist. Men jag kan inte hjälpa det, så snälla, fina ni, ha lite tålamod med mig, jag ska bättra mig, om inte för min skull så för eran skull.

Denna vecka har varit som en bomb för mig, både med bra och dåliga nyheter, som jag egentligen inte kan hantera, inte förstå. Jag bara lever med det. Men det gör så ont i hjärtat, jag gråter blod för detta.

Men tillsammans är man stark, med precis allt, tillsammans med er så tar jag mig upp och hittar mig själv igen.
Det är fan dags nu.






















Dom där fina människorna i mitt liv som gör det lilla extra, som jag älskar och aldrig skulle vilja leva utan, tack, tack för att ni är ni. ♥