VALPAR DAG 26.
Douglas åkte hem för typ en vecka sen! Undiz har tagit det rätt bra ändå trots att dom tydde sig så mycket till varandra.
Det är dag 26 sen Douglas kom och dag 21 sen dom hade sex första gången. Dom fastnade dock aldrig med varandra så vi får se om det blir några valpar. Söker graviditetstecken hela tiden men jag är nog ganska över exalterad också. Jag hoppas verkligen på detta!!
Det händer annars inte så mycket, undiz är undiz. Älskar att sova när hon är inne och full fart på henne när vi är ute. Hon är dock extremt trött nu och jag läste att dom kunde bli det. Peppar peppar..
Jag älskar dig
Återigen, jag kommer inte nämna några namn i respekt för han.
Januari månad kom, året var 2014. Alltså ganska precis ett år sedan. Jag hittade nånstans modet att lämna "exet". Jag kan säga att det hade jag nog inte gjort än idag om det inte vore för han.
Han räddade mig så många gånger om, jag tror inte än idag att han vet hur mycket det betydde för mig.
Det var egentligen här våran resa började. Tro mina ord när jag säger att det har varit som en berg&dal bana hela 2014. Oavsett hur mycket det har gått åt helvete eller hur "lyckliga" vi varit tillsammans så har jag aldrig känt mig så älskad och accepterad.
Inte av någon.
Jag visste att denna människa älskade mig villkorslöst och jag hade väldigt svårt att hantera det. Efter ett destruktivt förhållande i 5 år så är det svårt att bryta ett elakt mönster, mot alla man älskar och han fick ta den största smällen av alla.
Jag säger inte att han är en ängel heller, Gud ska veta att han ibland är raka motsatsen. Skillnaden är att jag vet att vartenda ord eller handling som varit negativ har ändå varit av ren kärlek. Och jag är glad att jag ens har fått uppleva alla dessa känslor. Vissa människor får inte ens uppleva det en gång i sitt liv. Jag har fått uppleva det i ett helt år, på både gott och ont.
Dessa första månader, på vårkanten så var jag så rädd, så känslomässigt spridd, så tom och så full av känslor på samma gång. Allt var överväldigande. Han var kär, jag var kär men på något sätt var det så svårt att få ihop allting, jag försökte hitta anledningar till att jag inte förtjänade honom och han försökte ännu mer bevisa att jag gjorde det, att just han var rätt för mig. Och det var han. Han både är och var det absolut bästa för mig, men det är svårt när allt inte är en dans på rosor. Och jag har min problematik som är svår för han att förstå, när inte ens jag gör det.
Kommer att berätta om min "problematik" också. Men det får bli en annan dag.
Godnatt världen.
Min bästa
You will always be my best. 💞
VALPAR
Jag hittade modet
Modet för att för första gången hälsa på dig. Första gången jag talar helt öppet om dig. Första gången jag försöker ta tag i att jag valde bort dig.
Jag kunde inget annat.
Det gjorde ont, så fruktansvärt ont.
När jag hittar modet igen, jag kan inte lova när det blir, så lovar jag att göra lite fint. Min ängel.
VALPAR DAG 8.
Ingenting ännu. Börjar tappa hoppet om dessa två, men än ger jag inte upp!
Tar man undiz på rumpan så åker svansen åt sidan fortare än fa-a-an så hon borde vara i höglöpet nu.
Fick dock höra idag att hon kan bli gravid utan att dom "fastnar" men fastnar dom vet man nästan garanterat.
Tjurhund.
Tycker synd om Douglas när hon går och retas med han hela tiden men vägrar släppa till och så fort han närmar sig riktigt så skriker hon bara.
Min lilla dramaqueen 🙈😍
Philip Rosenholm Bäckström
Idag är det 5 år sen.
Och jag har till och med hittat modet att berätta för mamma.
Min fina pojke ❤️
Från vänskap till kärlek
Samma sak kommer att gälla i följande inlägg. Jag kommer inte att använda namn i respekt för han. Jag har inte pratat med honom så jag vet inte vad han tycker om att jag kommer hänga ut en ganska naken men harmlös sanning om oss. Jag&han.
Jag väljer att skriva detta för jag måste få ur mig allt. För min egen skull.
Det där förklarar han, mitt hjärta. Skulle jag gå in på alla historier skulle det bli en hel bok, jag orkar inte det just nu.
Jag skulle helt ärligt kunna skriva en hel bok om denna människa. Om vem han är för mig och vad han har gjort för mig.
Historian började egentligen för väldigt många år sen men det är inte relevant så jag börjar från april-maj 2013.
En gemensam vän till oss skrev till mig i brist på annat, dom var ute och åkte bil och var väl uttråkad antar jag. Vi bestämde för att träffas, på en tråkig parkering Skönsberg. Vad jag inte visste då var att dessa två människor skulle få en väldigt stor betydelse i mitt liv, en mer än den andra. Jag minns inte hur jag och han började prata på riktigt och inte bara ytligt på Facebook, men på något konstigt vis så blev han min så kallade bästaste. Jag skrattar när jag tänker på allt jag tvingat han att göra, allt från att väcka honom med samtal eller sms mitt i natten, våldgästat honom miljoner gånger (stackars resterande av familjen *s*) till att faktiskt få honom att koka kaffe och åka till sidsjön med mig 4 på natten, för att jag behövde han. Han har aldrig sagt nej, aldrig ens hört honom tveka på att ställa upp för mig nångång, och för det är jag otroligt tacksam.
Under dessa 8-9 månader av ren vänskap så har jag aldrig känt mig så trygg med någon, aldrig känt att jag inte kan säga eller göra något framför honom. Tro mig, under alla dessa dagar och nätter som han har fått stått ut med mig så har vi ibland varit 4 år gammal. Men det var det som var grejen med honom, allt var så okomplicerat och lätt, jag kände mig trygg igen.
Under denna tid som vi var vänner, bästaste, bästa vänner, så hade jag en sambo, fästman och ja, allt det där.
Vårat förhållande hade spårat långt innan han kom in i bilden och han räddade mig sååå många gånger från att göra massa dumma saker.
Som ni kanske förstår så varade inte mitt och "exet" förhållande mycket kanske för att jag gav upp. Men jag gav upp för rätt orsak.
December 2013 förändrades precis allt i mitt liv. Jag gav mig ut på ett spår som var så naket och rädslan jag hade var helt obeskrivligt, men totalt värt det. Jag kände att mitt hjärta långsamt började tillhöra någon annans (fast då vägrade jag ju såklar erkänna det, INGEN, knappt jag visste om detta) men när man tittar tillbaka idag så är det så otroligt genomskinligt.
December var månaden jag och han, egentligen han, tog steget längre än bara en vänskap. Min enda tanke var "shit, vad har jag nu gett mig in på"
Jag var så jävla rädd, på ren svenska. Men i slutändan fick jag det bästa jag kunde få. Jag fick han.
Det där förklarar han, mitt hjärta. Skulle jag gå in på alla historier skulle det bli en hel bok, jag orkar inte det just nu.
Vad jag saknar dig..
VALPAR DAG 8.
Klockan är 3 på natten, klockan ringer om två timmar för jobb och här hemma är det full rulle! Låter som att dom river hela köket med dessa "parningslekar".
Kommer vara en trött matte idag..
Hoppashoppashoppas!!
VALPAR DAG 7.
Ingenting idag heller. Douglas går mest runt och piper. Undiz är inte riktigt redo än för så fort det närmar sig så morrar och fräser hon samtidigt som hon vill. Än så länge så äter och dricker båda som dom ska så det är bra tecken!
Men detta eviga kisseri överallt gör mig gaaaalen, samtidigt som jag tycker synd om han då det är så mycket hormoner i luften som han inte kan hantera.
På återseende! 
VALPAR DAG 6.
Det är sjätte dagen som Douglas är här, förhoppninsvis så är hon i höglöp just nu och att det händer något inatt eller under dagen imorgon. Man märker på Douglas att allt börjar bli mer och mer intensivt, han dreglar, flåsar och springer runt som en tok här hemma.
Jag hoppas verkligen att dom kommer att få till det, det skulle bli så fina valpar och dom båda har väldigt bra gener. Jag kommer skriva mer imorgon och förklara mer detaljerat. Nu bjuder jag på lite bilder istället.
ÅNGEST OCH DEPRISSION
Detta är det som har varit svårast för mig, att prata om hur fruktansvärt deprimerad jag har varit, egentligen de senaste tre åren, från och till. Därför väljer jag att nu berätta min historia i skrift, i den takt jag vill. Bebis steg.
Allt började med en hjärtekross för några år sedan. Det som hände då är ingenting jag kommer att gå in på i respekt för dessa människor. När detta hände mig så var det precis som att något dog i mig och jag kände att jag var tvungen att stänga mitt hjärta. Det gjorde jag, mer och mer för varje dag som gick vilket har resulterat i att den kärlek jag har idag, har fått stått ut med så fruktansvärt mycket. Han har valt att ta avstånd från mig på grund av rädsla och att han är så sårad man kan bli, och jag klandrar han inte om jag ska berätta från hjärtat.
När denna händelse hände mig så valde jag att gå vidare utan att bearbeta saker, vilket jag har gjort i hela mitt liv egentligen. Jag har alltid flytt från mina problem på alla möjliga sätt, för det har gjort för ont i hjärtat. Jag har haft denna problematiken ända sen jag var jätte liten och det är något jag fått sota för idag.
I september sa mitt hjärta och min hjärna ifrån, att jag inte kunde springa något mer.
På grund av dessa känslor, att allt som jag stängt ute i 15 års tid kom tillbaka och bläddrade förbi så stängde jag ute den viktigaste människan i mitt liv och jag förlorade honom. Jag vet inte vad som tar hårdast heller. Att jag har mig själv att skylla eller att han inte vill veta av mig mer som han ville då. Oavsett så faller allt tillbaka på mig och mitt beteende och jag är för rädd för att förklara allt för honom, eller så är jag för stolt som människa. Vad vet jag..
Jag kommer att skriva ut punkt för punkt. ''Han'', det där exet, familjen och att jag faktiskt håller på att avla på min hund just nu. Som jag saknat att skriva, nästan så jag glömt bort hur man gör.
Allt började med en hjärtekross för några år sedan. Det som hände då är ingenting jag kommer att gå in på i respekt för dessa människor. När detta hände mig så var det precis som att något dog i mig och jag kände att jag var tvungen att stänga mitt hjärta. Det gjorde jag, mer och mer för varje dag som gick vilket har resulterat i att den kärlek jag har idag, har fått stått ut med så fruktansvärt mycket. Han har valt att ta avstånd från mig på grund av rädsla och att han är så sårad man kan bli, och jag klandrar han inte om jag ska berätta från hjärtat.
När denna händelse hände mig så valde jag att gå vidare utan att bearbeta saker, vilket jag har gjort i hela mitt liv egentligen. Jag har alltid flytt från mina problem på alla möjliga sätt, för det har gjort för ont i hjärtat. Jag har haft denna problematiken ända sen jag var jätte liten och det är något jag fått sota för idag.
I september sa mitt hjärta och min hjärna ifrån, att jag inte kunde springa något mer.
På grund av dessa känslor, att allt som jag stängt ute i 15 års tid kom tillbaka och bläddrade förbi så stängde jag ute den viktigaste människan i mitt liv och jag förlorade honom. Jag vet inte vad som tar hårdast heller. Att jag har mig själv att skylla eller att han inte vill veta av mig mer som han ville då. Oavsett så faller allt tillbaka på mig och mitt beteende och jag är för rädd för att förklara allt för honom, eller så är jag för stolt som människa. Vad vet jag..
Jag kommer att skriva ut punkt för punkt. ''Han'', det där exet, familjen och att jag faktiskt håller på att avla på min hund just nu. Som jag saknat att skriva, nästan så jag glömt bort hur man gör.